bloggande
Jag tror att det är okej att blogga, så länge man inte drar det för långt. Som t ex en blogg där man lägger upp bilder eller småtexter lite då och då, det e väl så det ska va? inte där man måste skriva 15 gånger om dagen och berätta varenda detalj i till privatliv osv.
Och andra sorters "sociala sajter", det beror väl helt på vad man gör där, precis som på en blogg.
t ex bilddagboken; jag lägger upp bilder från trevliga saker så att jag senare kan gå tillbaka och se på dem och minnas, medan det finna andra som lägger upp bilder på sig själva typ nakna och beskriver in i minsta detalj hur deras dag varit; Jag anser att det är att gå lite för långt, men det är väl ett bekräftelse behov som blir fyllt på något sätt antar jag...
Utan media i en månad!?!
Om jag var utan media i en månad...
jag tror att jag hade mått mycket bättre både fysiskt och ps
ykiskt efter det. Jag hade fått så mycket tid över till annat; att vara med min familj och mina vänner mm. Jag tror att jag hade återgått till ett sätt att vara och saker att göra som jag gjorde när jag var mindre; lägga pussel, pyssal, spela spel med min mamma och syster, måla, baka osv. T ex på mitt sommarställe har vi ingen dator, bara 3 eller 4 kanaler på TV och en gammal transistor radio. Det är underbart att få komma ifrån det teknologiska samhället ibland, att bara kunna vara och leva precis som man är; inga fasader som måste hållas uppe, inga falska leenden, inga måsten att verka som andra för att bli accepterad, bara helt enkelt gå till pumpen varje morgon för att hämta in vatten till te och kaffe. Jag skulle kunna bo så året om... Om jag hade fått och om det inte varit så långt att pendla mellan lund och Öregrund...I guess it's called Tzunami...
Indiscribeble forses of destruction. The fear brings with it more than lost and death, doesn't it?
How can we know when she shall strike again? No evil goes unpunished, or am I wrong?
We are destroying, therefor, we shall be destroid.
No, maby i'm just being overdramatic, but there has got to be a reason for all this terror brought upon us, no?
Water... so simple, so nessesary. So leathal...
it's all about the buttrflyeffect, isn't it?
I can't truly describe how I felt when I heard about what had happened;
a wave of water, and everything's just gone... how can it be so?
But what frightens me the most is, how little time it takes to turn the world inside out for millions of people... the ones we lost, the ones who lost their loved ones, those who lost their homes...
it isn't possible to put so much pain in words, is it?
This tzunami changed my life, for when I saw pictures from the places destroid, I realised who I was, and what my "life purpose" was...
